Ord om sorg

Jag har läst lite på sorg.se om omgivningens reaktioner:

"Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga, bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning. Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter:
-De vet inte vad de ska säga
-De är rädda för våra känslor
-De intellektualiserar och ger svårföljda råd
-De lyssnar inte på oss
-De försöker byta samtalsämne
-De vill inte tala om döden
Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när vi egentligen inte gör det. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen kanske inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som sörjande människor vill och behöver bli hörda."

(Från http://www.sorg.se/fakta-om-sorg/omgivningens-reaktioner/)

Det är detta som jag är rädd för, och jag försöker att inte låta detta hända, inte med dem som står mig närmst i alla fall. Och jag tänker inte tillåta din familj att bli utsatt för detta heller...
Det är inte okej, det spelar ingen roll hur rädd man är som medmänniska. Om man försöker att se det objektivt, vem tror ni är mest rädd egentligen och vem är det som har förlorat någon som stod en så nära? Snälla ni som inte kan och inte försöker, tänk ett steg längre nästa gång någon i er omgivning drabbas... det kommer jag att göra.